Diagnos för att få bättre stöd i skolan?


För många föräldrar är det självklart att söka sig till BUP eller privata vårdgivare för att utreda sitt barn med frågeställningen "NPF-diagnos?".

För andra är det ett svårt steg eller ett steg som man inte tar för man kanske inte ens vill veta, eller man tror attan själv är orsaken till ens barns annorlunda beteende och vill inte få höra det från BUP också.

I många fall har föräldrarna inte samsyn; den ena vill utreda den andra inte - en situation som tyvärr är vanlig och som också skapar stora slitningar.


Jag förstår till fullo resonemangen kring att vänta med utredningen kring diagnosen och har ofta träffat föräldrar som har olika uppfattning om ifall en utredning behövs eller inte. Diagnos är inte poänglöst, men det kräver ju också en utredning som tar tid, kraft och ork av alla parter - och man gör nog bäst i att själv fundera över om och när man ska ta det steget, för i slutänden tycker jag att steget skall tas.

Ofta vill man som förälder ha en diagnos på sitt barn för att kunna visa skolan att "Vi hade faktiskt rätt! Vårt barn behöver extra stöd!"

Och använder diagnosen i sin kamp för att få extra anpassningar och särskilt stöd på plats i skolan.

Tänker du så är du definitivt inte ensam - vissa skolor tycks också vilja att barn ska ha en diagnos innan man sätter in stöd så att "skolan "vet vilket stöd dom sak ha" vilket är helt horribelt, med tanke på att det inte är en inte en diagnos som skall ges stödet, utan stödet skal ges till en individ, som har att hantera en symptomen på en diagnos i en skolmiljö som oftast inte är anpassad till dessa symptom.


I grunden handlar föräldrakampen för en diagnos i många och sedan länge uppgivna kontakter med skolan. Många gånger bottnar det dåliga klimatet mellan hem och skola i att man tror att man är överens om något, som det sedan visar det sig att man inte var överens om, med en enorm frustration som följd - hos alla parter.


När jag föreläser och har kontakt med föräldrar i olika sammanhang betonar jag alltid vikten av att man som förälder ser till att allt det formella är på plats och att ens barn får papper på det stöd det har rätt till. Diagnos eller inte är helt oväsentligt för skolans stöd - man har skyldighet att ge stöd utifrån behov och inte utifrån diagnos.

Men att man har genomför processen med skolans utredning och har papper på åtgärder etc. är väsentligt för att man ska ha samma uppfattning om vilket stöd man ska ge en viss elev, Finns det inte på papper och man som förälder får allahanda löften i sina möten och samtal, riskerar man att bli oerhört frustrerad och dessutom att försena de insatser som kan behövas, med månader jag kanske flera år.

Denna tydlighet borde skolan också driva, men oftast nöjer dom sig med samtal och alla dessa "möten" för att "Komma tillrätta" med problemen och lika glad som man är som förälder när man går ifrån detta möte och tro att någon har förstått och lovat, lika frustrerad blir man när man en eller två veckor senare inser att det har inte hänt någonting...

Så ofta är det föräldrar som får säga ifrån och sätta sig in i hur utredningar och annat i skolan skall göras, vilket är bedrövligt. Om man som förälder anser att ens barn har det svårt i skolan och antingen inte når upp till målen eller har sådana svårigheter i sin skolsituation att barnet kan riskera längre fram att inte nå målen, så säger man (lugnt och stilla) till rektor: "Jag anser att mitt barn har särskilda svårigheter i sin skolsituation och vill därför att skolan skyndsamt skall göra en utredning om behov av särskilt stöd." Det måste rektor agera på och detta är också starten på en förutsägbar process som regleras av skolans styrdokument. Du kan läsa mer om processen här

42 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Du följer nu min blogg! Tack! :)

Skriv in din e-postadress ovan och klicka på "Följ min blogg!" så får du meddelande varje gång ett nytt inlägg finns att läsa! Du kan när som helst avprenumerera!