(Avsnittet kommer från min kommande bok "Det är inte mig ni skall vara arga på...")
Frågan om medicin dyker ofta upp samtidigt som skolan har stora svårigheter att ta emot en elev. Jag har alltid haft ett intuitivt motstånd inom mig mot att man ska börja ge barn medicin när skolan inte fungerar, även om skolan ofta signalerar att de gärna skulle vilja att eleven tar ADHD-medicin.
Jag har känt att man inte ska medicinera bort det som är skolans problem. Min grundläggande tanke var att om eleven fick medicin skulle skolgången plötsligt fungera och då skulle skolan inte göra några anpassningar eller ge extra stöd. Det i sin tur skulle innebära att mitt barn för evigt skulle vara fast i medicinering för att skolan skulle fungera.
Jag tyckte att skolan först skulle göra det dom behövde göra och sedan fick vi se om medicin kunde göra det hela ännu bättre.
När ett barn är frånvarande från skolan i flera månader i olika omgångar på grund av hennes utmaningar kring adhd:n, tyckte jag att skolan - genom att göra justeringar i sin syn på och attityd till henne och rent praktiskt i skolmiljön - skulle kunna åtgärda så att hon skulle kunna vistas i skolan.
jag tyckte, och tycker fortfarande, att vårt barn skulle kunna komma tillbaka och få undervisning i skolan, utan att hon behövde ta medicin.
Min oro var att skolan annars skulle skaffa sig själv medhålluppfattningen vi kände rådde på skolan:
det var eleven som var problemet och det var hon skulle åtgärdas och justeras och genom att ta medicin anpassas till skolan, det var inte deras verksamhet och skolans miljö som skulle anpassas till eleven.
I enlighet med skollagen.
Man ska inte justera barnet när att barnets ADHD-symptom triggas igång av en icke-justerad omgivning, exempelvis i skolan, utan det är omgivningen där barnet tvingas vara som ska justeras.
Enligt skollagen.
Skollagens skolplikt verkar i två riktningar, även om man som förälder till ett barn som skolan inte kan ta emot och som därför har lång ofrivillig frånvaro i skolan ofta får höra att ”Skolplikten!!” innebär att det är föräldrarnas ansvar att barnet skall vara i skolan.
Den andra riktningen, som inte lika ofta noteras av skolan, är att skolan - just på grund av att vi i Sverige har plikt att låta våra barn gå i skolan - har en skyldighet att se till att
alla barn får undervisning oavsett vilka behov de har för att kunna lyckas med det.
Det här dubbelriktade ansvaret är väldigt logiskt:
Om man med pliktlag tvingar alla barn att gå i skolan måste också skolans miljö självklart passa och anpassas till alla.
Utifrån dessa tankar menade vi att det var logiskt att från skolans sida tänka:
-”Hur ska vi ändra i omgivningen för att detta barn, denna elev ska kunna vistas här utan att få symptom på sin adhd?”
Sedan - när omgivningen justerats, anpassningar satts in och barnets problem avtar eftersom omgivningen gjorts mindre allergiframkallande, då skulle man kunna börja fundera över att komplettera med medicin för att eleven skulle få så bra förutsättningar som möjligt att ta till sig undervisningen.
I fråga om medicin eller inte, finns det förstås lika många åsikter som det finns barn och föräldrar och allas åsikter är lika relevanta för den enskilde.
Ens sätt att bete sig och ens sätt att hantera situationer förändras när man äter medicin, men min personlighet förändras inte i praktiken, även om jag förstår att många är rädda för det och kanske också upplever det så.
Min personlighet kanske kommer fram på ett annat sätt om jag tar medicin och genom detta ges det mig andra möjligheter att utforska och uttrycka min kreativitet och min förmåga.
Det är inte lätt att veta hur medicinen påverkar på kort och lång sikt men jag är numera starkt benägen att tro att det är bra att använda den möjlighet som medicinen ger och att genom det få ett nytt perspektiv på tillvaron och livet.
Man kan också backa tillbaka, sluta helt eller tillfälligt, om man känner att man vill undersöka hur man fungerar utan medicin. Det är till slut ändå omgivningens attityd, intresse, kunskap och förmåga att anpassa sig, som avgör hur jag mår och hur jag fungerar, inte min medicinering. Jag är fortfarande jag
Jag måste erkänna att det i vårt fall blev bra med medicin. Det blev lugnare på alla fronter och det gynnade oss alla.
Min son hade en avgörande påverkan på mitt sätt att tänka på medicin i skolan.
Han förklarade fördelarna med medicin i skolan med en liknelse om en blyertspenna:
Utan medicin är man som en trubbig penna; det går att skriva men det blir inte jättesnyggt och det blir svårt att få till det så som man vill ha det på ett bra sätt utan att man anstränger sig mycket i sitt skrivande.
Tar man medicin är man fortfarande samma barn, samma penna, men medicinen vässar pennan. Trots att man fortfarande är samma penna blir det lättare att skriva med den och det blir ett bättre resultat med mindre insats.
Medicin gör barnet eller eleven vassare. Det som man vill få gjort görs med mindre ansträngning och resultatet har förutsättningar att bli bättre.
En vässad penna har lättare att ta till sig de anpassningar och insatser som görs med
mindre mått av ansträngning.
Och det är bra.
Oavsett om en elev tar medicin för att lindra verkan av ADHD så är det viktigt att skolan identifierar och anpassar bort de grundproblem som den specifika eleven har i skolmiljön.
Frågan om medicinering eller inte medicinering ska i det sammanhanget inte vara avgörande utan skolans ansträngningar att skapa anpassning på ett pedagogiskt och adhd-sanerande sätt skall alltid ske utifrån individens förutsättningar och alltid utgå från den icke-medicinerande elevens behov och förutsättningar.
Även en trubbig penna skall mötas med respekt.