Skolor säger sig ofta "ha koll på det härmed adhd" men svårigheten är inte att "ha koll på adhd, utan det man måste ha koll på det är hur adhd påverkar just den enskilda eleven i de olika sammanhang som skolan låter eleven delta i. Eller "tvingar" - beroende på hur skolan agerar.
Ett exempel på när (ev.) teoretiska kunskaper inte alls paras med en praktisk tillämpning är detta ständiga krav på att elever med adhd skall "Lova att vara tysta", "lova att sluta svära", "lova att inte kasta sudd på fröken" och när hemmen får hem meddelanden om att man ska "prata med eleven om elevens beteende".
Om man kräver ett sådant löfte av en elev med adhd så visar man också att man inte förstår någonting - inte ens ramen! - kring problem med exempelvis impulskontroll och exekutiva funktioner.
Och det är i sig en sak som skapar problem - det mer gigantiska problemet med dessa krav på att lova saker, är att det riskerar skada barnens identiteter. För genom att man kräver löften kring något som man egentligen vet inte kommer att funka, så skapar man en grogrund till en negativ identitet. Läraren säger till eleven något som läraren vet inte kommer att funka. Det är ju inte så att eleven inte är medveten om reglerna i skolan och därför behöver upplysas om att hen inte skall prata - då hade en påminnelse om reglerna kanske varit på sin plats. men - för oss med adhd så handlar det ju om helt andra saker som är orsaken till det oönskade beteendet.
När eleven inte håller löftet, då kommer det som ett brev på posten: Läraren säger upprört:
"Men, Kim! - Du lovade ju mig innan att du inte skulle... Vi var ju överens!..."
Det är klart att Kim lovade det! Hur kommer barnet Kim annars ur den situation som uppstått?
Genom att förklara för läraren om hur neuropsykiatriska funktionsvariationer påverkar förmågan att uppfylla det som hen just krävde skulle lovas?
Nej genom att tänka:
"Jag vill bort härifrån nu!"
och genom att säga:
"ja, jag lovar!"
Och det är där som barnens negativa identitet finner sin grogrund. Vi är sådana som gör dumma saker och dessutom lovar vi saker som vi inte rår med att klara av:
"Jag är inte bara pratig och kastar saker på folk, jag ljuger också och lovar saker jag inte håller! fast vi var överens..."
En gång, okej, två gånger kanske...Men hur många gånger får inte våra barn höra att de inte klarar av saker? Hur många omöjliga löften avkrävs inte av våra barn varje vecka? Hur mår barn av att ständigt misslyckas?
Det är där som skolan kan visa att dom "vet en massa om adhd" och istället ser till att förutsättningarna för barnet att må bra, och därför inte behöva prata, störa eller kasta saker, blir optimala.
Och du läraren: Ni var inte överens - det vara bara du som var det!
---Kommentera gärna kring egna erfarenheter! ---
Comments