Sanning och konsekvens…. Vad är egentligen förutsägbarhet - vet du?
Förutsägbarhet är ju A och O i manualen för barn med ADHD och andra NPF-liknande problem och utmaningar. Vi tänker ofta att det liksom löser knutar och problem om barnen vet vad som ska hända. Jag vill ändå att vi problematiserar detta en smula och tänker efter vad ”förutsägbarhet” egentligen betyder.
För vet man det inte utan bara använder sig av ordet i vart och vartannat sammanhang, kommer det att leda till problem.
Inte minst gäller detta om exempelvis skolan skriver ”behov av förutsägbarhet” i utredningen till behov av särskilt stöd. Risken är överhängande att förutsägbarheten tolkas olika av olika personer och därför skapar en oförutsägbarhet kring vilka åtgärder som skall vidtas och hur de ska utföras.
Man har – helt korrekt - stor tilltro till att ”förutsägbarhet” är viktigt, men när man frågar vad det egentligen betyder så blir svaren ganska skiftande. Egentligen är detta bra, eftersom förutsägbarheten som behövs också är skiftande och beroende av situationen, samtidigt är det alltså också problematiskt, eftersom man inte vet hur man ska uppnå förutsägbarheten.
Tolkar man behovet av förutsägbarhet fel, så löser det inget och i värsta fall förvärrar det situationen.
Jag vill ge min bild av vad förutsägbarhet är för mig och i vilka situationer som vilken typ av förutsägbarhet kan vara bra.
1. Barnet oroar sig för det vet inte vad som kommer att hända
Om barnet inte vet hur en viss situation kommer att se ut, så kan det skapa en oro. Förutsägbarheten som uppstår när man berättar vad som kommer att hända löser problem med att barnet är orolig för vad som ska hända, det vill säga att barnet inte vet vad som ska hända. Genom att berätta, rita eller rent praktiskt ta sig till en plats och ”torr-öva” vad som kommer att hända - lindrar det oron.
Egna exempel:
Jag bokar ett BnB i Wien inför en vistelse där. Jag går definitivt in på Google maps Street view för att se hur ingången ser ut, hur gatan utanför ser ut, ”vandrar” på gatan för att se hur långt det är till spårvagnshållplatsen. Jag blir lugn, jag har sett hur det ser ut, sett att det finns och vet att jag kommer till en plats som jag kommer att känna igen. Känslan av att ha allt under kontroll är så stark att jag blir förvånad när jag kommer fram till mitt boende, och det regnar – det gjorde det ju inte på Street view…
Jag ska gå på teater i Wien. Dagen innan, eller flera dagar innan om jag är stressad, tar jag mig till teatern och går in. Jag går till och med (pinsamt!) fram till biljettluckan och säger: ”Jag är från Sverige, jag skall på teatern här imorgon och är jättestressad över att jag inte vet hur det fungerar här – kan du hjälpa mig och berätta, var garderoben finns, vad kostar det, hur tidigt skall jag vara på plats” Det finns alltid överallt vänliga människor som är glada och villiga att berätta, om man bara frågar!
2. Barnet oroar sig för att något kommer att gå snett
En annan typ av förutsägbarhet som kan behövas är ifall barnet vet vad som ska hända, och det är okej - men att det oroar sig för hur det blir om det mitt i alltihopa händer något oförutsett. Det löser man genom att ge en förutsägbar plan B ("Om jag inte står och väntar utanför skolan, så går du till expeditionen och pratar med Lisa").
Eget exempel:
Jag ska åka tåg från Skövde klockan 12.08. Jag åker alltid bil en timme innan tågavgång, för jag vet av erfarenhet att det har funkat tidigare (Plan A). Jag kollar också om det går någon buss från Lundsbrunn som har anslutning till tåget om bilen inte skulle starta (Plan B). Dessutom kontaktar jag min dotter och kollar om hon är hemma, så hon kan skjutsa mig om bilen inte startar och bussturen är inställd (Plan C). Bilen har alltid startat, men jag är inte lugn förrän jag har en Plan B.
3. Barnet oroar sig för något i processen i samband med händelsen
Den tredje förutsägbarheten handlar om att det kan vara så att barnet låser sig för att det vet vad som ska hända i en process, men inte kan kommunicera varför. Vi tror då ofta att det är målet som är problemet (badet på badhuset, eller idrottslektionens innehåll, etc.) när det egentligen är något i processen före eller efter som upplevs av barnet som otryggt eller oförutsägbart.
Då hjälper det inte enligt 2. ovan berätta flera gånger om vad som kommer att hända på badhuset eller på idrottslektionen. Lösningen är inte heller att ha en plan B.
Säger barnet, som älskar att bada:
”Jag vill inte bada idag”
så hjälper inte svaret
”Men du älskar ju att bada, det gick ju så bra förra gången!”
För det kan vara så att det inte är själva matchen som är problemet, utan något som händer innan eller efter matchen. Barnets uttryck ”Jag vill inte bada idag. ” betyder inte att det slutat gilla badandet i sig, utan det kan stå för annan oro, som kan lösa sig genom att inte fara och bada. Det kan ju vara resan dit, vädret, nya badbyxor som skaver, någon i simhallen som sagt något dumt förra gången etc.
Misstänker man detta så brukar jag föreslå att man delar upp händelseprocessen för en händelse i mindre bitar och stämmer av och löser ev. problem som kan finnas inbyggda.
För detta har jag en speciell metod - att använda sig av konsekvenskort.
Hur man kan arbeta med konsekvenskort tar jag upp mer i detalj i min föreläsning kring ADHD i skolan och också i min allmänna ADHD-föreläsning.